Världsrekord
Tar terminens sista Islandskaffe under de första skälvande minuterna av den nationaldag jag stora delar kommer att fira/spendera på ett av Sveriges stolthets farkoster även kallad SJ i folkmun. Kvällen har ägnats åt att städa den lägenhet som under året blivit mitt hem, kommer att sakna den, men sommaren är ju kort. Något som Ledin påmint och plågat svenskarna ända sedan 1982 . Men det gäller att ta vara på den och något säger mig att denna sommar kommer att leverera i vissa hänseenden, i andra kommer den att vara sämre än sina föregångare. Men jag kommer denna sommar att finna tröst i ett antal stora evenemang både som berör mig direkt och indirekt.
För de bästa somrarna är de magiska mästerskapssomrarna, somrarna där svenska folket skriker när Zlatan klackar in bollen i den 85:e matchminuten eller försöker hålla tillbaka tårarna när Sverige slås ut på straffar, trots flertalet ramträffar under den 30 minuter långa förlängningen. På kvällspressens hemsidor höjs hjältarna till skyarna medan en missad straff eller en oförklarlig hands leder till en folkstorm. För den stora massan är oftast dessa mästerskapssomrar en milstolpe i livet, man minns vad som hände, man minns vad man gjorde och man minns förhoppningen av att ett svenskt landslag skulle gå hela vägen. Kanske har det sistnämnda något att göra med att kvällstidningar skriver upp Sverige, men det må så vara för det slutar ändå som alltid med en snöplig förlust i första utslagsrundan.
Det enda vettiga jag har kommit fram till om mig själv den här kvällen, är att jag är en väldigt märklig man. (Konstig avslutning, kan ha något att göra med att klockan närmar sig 1 och jag borde cykla hem mina sex kilometer).
För de bästa somrarna är de magiska mästerskapssomrarna, somrarna där svenska folket skriker när Zlatan klackar in bollen i den 85:e matchminuten eller försöker hålla tillbaka tårarna när Sverige slås ut på straffar, trots flertalet ramträffar under den 30 minuter långa förlängningen. På kvällspressens hemsidor höjs hjältarna till skyarna medan en missad straff eller en oförklarlig hands leder till en folkstorm. För den stora massan är oftast dessa mästerskapssomrar en milstolpe i livet, man minns vad som hände, man minns vad man gjorde och man minns förhoppningen av att ett svenskt landslag skulle gå hela vägen. Kanske har det sistnämnda något att göra med att kvällstidningar skriver upp Sverige, men det må så vara för det slutar ändå som alltid med en snöplig förlust i första utslagsrundan.
Det enda vettiga jag har kommit fram till om mig själv den här kvällen, är att jag är en väldigt märklig man. (Konstig avslutning, kan ha något att göra med att klockan närmar sig 1 och jag borde cykla hem mina sex kilometer).
Sliding Doors
Sista dagen i Linkan borde kanske ha spenderats bättre, särksilt med tanke på att lägenheten behöve städans. Men av någon anledningen kändes det mer lockande att se X antal avsnitt av Friday Night Lights som jag fallit för.
Enough med mina reflektioner men ibland är det skönt att skriva av sig lite. Hursomhelst ser jag imorgon fram emot en 16 timmars hemresa. Tur man har Filip och Fredriks Podcast att lyssna på, tror jag även ska börja på John Kraukauers Into thin air. Som var en väldigt uppskattat gåva till mig. Har tidigare läst Kraukauers bok om Christopher McCandless, "Into the wild". Som senare blev en så kallad blockbuster med samma namn. Finns det något bättre än böcker och filmer som är baserade på sanna händelser? Skulle inte tro det. Om det är någon i Umeå som vill hänga med mig på Resecentrum mellan 03:50 och 5:50 , slå en pling vetja!
Senare till veckan ska jag fira några mina vänners student i Lycksele. Men det är en annan historia.
Vet inte om det är den förkärlek jag har för filmen eller om det är den sida av mig som idealiserar och romantiserar det high school liv som förmodligen allt för ofta romantiserats på film. Denna typ av romantisering väcker något bipolärt inom mig, något som både kan göra mig manisk av visioner och drömmar, medan innerst inne finns vetskapen att detta kommer aldrig att ske, vilket kan göra en deprimerad. Jag säger inte att jag är Bipolär, gud förbjude, men ibland är jobbigt att sakna något man aldrig kommer att få. Jag är väl medveten om att det är många saker som aldrig kommer att hända, men om jag reflekterar över de vägskäl som passerat senaste året kan jag inte annat än spola tilllbaka och sätta sig in i ett "Sliding doors" scenario. Vad hade hänt om jag hade valt den vägen? Vad hade hänt om jag hade hunnit med den bussen. Nu är dessa scenarion bara metaforer och liknelser, men det är essensen som är det viktiga (var det där en tautologi, I don't know?).
Enough med mina reflektioner men ibland är det skönt att skriva av sig lite. Hursomhelst ser jag imorgon fram emot en 16 timmars hemresa. Tur man har Filip och Fredriks Podcast att lyssna på, tror jag även ska börja på John Kraukauers Into thin air. Som var en väldigt uppskattat gåva till mig. Har tidigare läst Kraukauers bok om Christopher McCandless, "Into the wild". Som senare blev en så kallad blockbuster med samma namn. Finns det något bättre än böcker och filmer som är baserade på sanna händelser? Skulle inte tro det. Om det är någon i Umeå som vill hänga med mig på Resecentrum mellan 03:50 och 5:50 , slå en pling vetja!
Senare till veckan ska jag fira några mina vänners student i Lycksele. Men det är en annan historia.
Slänger in lite skön musik i vanlig stil. Kanske den bästa Iron Maiden covern av alla av den fantastiske Ryan Adams. På återseende.
As our December sun was setting...
Snart åker jag hem igen efter ett år som gett mig nya erfarenheter, självkännedom och framförallt nya vänner.
Ska bli skönt att komma hem ett tag förmodligen åker jag ner hit i slutet av juli för att ta få uppleva Linköping utan all press och stress som är en del av studentlivet. Har dock en tenta kvar. Blir spännande att se hur det går på den, förhoppningsvis klarar jag den och blir ett problem lättare. So wish me luck för behöver all medvind jag kan få.
