Sliding Doors

Sista dagen i Linkan borde kanske ha spenderats bättre, särksilt med tanke på att lägenheten behöve städans. Men av någon anledningen kändes det mer lockande att se X antal avsnitt av Friday Night Lights som jag fallit för.
Vet inte om det är den förkärlek jag har för filmen eller om det är den sida av mig som idealiserar och romantiserar det high school liv som förmodligen allt för ofta romantiserats på film. Denna typ av romantisering väcker något bipolärt inom mig, något som både kan göra mig manisk av visioner och drömmar, medan innerst inne finns vetskapen att detta kommer aldrig att ske, vilket kan göra en deprimerad. Jag säger inte att jag är Bipolär, gud förbjude, men ibland är jobbigt att sakna något  man aldrig kommer att få. Jag är väl medveten om att det är många saker som aldrig kommer att hända, men om jag reflekterar över de vägskäl som passerat senaste året kan jag inte annat än spola tilllbaka och sätta sig in i ett "Sliding doors" scenario. Vad hade hänt om jag hade valt den vägen? Vad hade hänt om jag hade hunnit med den bussen. Nu är dessa scenarion bara metaforer och liknelser, men det är essensen som är det viktiga (var det där en tautologi, I don't know?).

Enough med mina reflektioner men ibland är det skönt att skriva av sig lite. Hursomhelst ser jag imorgon fram emot en 16 timmars hemresa. Tur man har Filip och Fredriks Podcast att lyssna på, tror jag även ska börja på John Kraukauers Into thin air. Som var en väldigt uppskattat gåva till mig. Har tidigare läst Kraukauers bok om Christopher McCandless, "Into the wild". Som senare blev en så kallad blockbuster med samma namn. Finns det något bättre än böcker och filmer som är baserade på sanna händelser? Skulle inte tro det. Om det är någon i Umeå som vill hänga med mig på Resecentrum mellan 03:50 och 5:50 , slå en pling vetja!

Senare till veckan ska jag fira några mina vänners student i Lycksele. Men det är en annan historia.
Slänger in lite skön musik i vanlig stil. Kanske den bästa Iron Maiden covern av alla av den fantastiske Ryan Adams. På återseende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0